Jag och Andrea drog en promenad till favoritplatsen och pratade om allt mellan himmel och jord. Att vara Au Pair är så fruktansvärt konstigt, för du umgås mycket med andra AuPairer, mycket för att det är dem som jobbar lika som dig själv, och faktiskt förstår hur du känner dig i de allra flesta situationer. Men det är en begränsad tid. Du själv är där ett år, på sin höjd två. Det kommer hela tiden nya au pairer, men det är även hela tiden gamla som åker hem. Så alla vänskaper man skaffar sig blir på något vis väldigt intensiva, för att vännerna blir din familj som du vänder dig till när något är jobbigt, när du måste få ur dig lite av alla de känslor som du går och håller inom dig. Då är det vännerna runt omkring som du vänder dig till. För att familjen och vännerna hemma är inte i samma tidszon, och kan inte göra så mycket för dig iaf. För du är på en plats du själv har valt att vara på.
Tack Andrea för att du fick mig att bli taggad på att träna. För att vi kunde pusha varandra varenda morgon, oavsett hur trött man var, och köra igenom det där passet. Istället för att vara nöjd om jag tog mig till gymet 3 ggr i veckan, får jag nu istället krupp om jag inte kommer iväg 5ggr. Tack för att du visade upp saker som hade tagit mig många månader extra att hitta om jag inte hade fått din hjälp haha. Och tack för att du har varit en riktigt bra, hjälpsam och äkta vän, trots den korta tid som vi egentligen hade att lära känna varandra. Vi ses i Sverige min vän! <3
Kommentera